När man inser att barnen är stora - nostalgiskt

Idag är det den 20 mars. För tio år sedan gick jag väntandes och vankandes. Stor som ett hus och ville bara att mitt lilla liv i magen skulle kika ut! Men ack så många dagar över tiden. Närmare bestämt 13 dagar över med denna kille. Som visade sig ute i det fria den 30 mars. 

Och i år fyller denna "lilla" kille minsann tio. Oj vad tiden den går. Man kan inte förstå. Och hur i kroppen det förändras hos dem själv. Från den ena dagen till den andra. Då är de plötsligt stora. Kanske är tio år en gräns för att bege sig mot andra förutsättningar.

Nu är intresset stort för utseende, kläder och välmående. Tjejer och känslor. Vad är töntigt och inte töntigt, det är krav de ställer på sig själva. Ena dagen vill de vara små, nästa dag stora.

Och här ska man som förälder hänga med i svängarna. Och framför allt inse att den lilla plutt som kom ut ut magen, sov och ammades plötsligt närmar sig tonåren. Vad hände?

Men visst är det underbart. Underbart med en kille man kan umgås med och känna närhet med på samma gång. Som ventilerar sina tankar och bekymmer samtidigt som han låter oss glädjas i sin lycka. Det gör att man mår bra själv också.

Idag fick det bli en nostalgi tripp. En känsla av vad som faktiskt börjar hända. Jag är mamma till stora barn. Och själv känner jag mig lika ung som förr...