Närstående kvällssamtal

Att tänka tillbaka. Att sakna och känna. En mamma som fanns men inte finns. En moster som finns. Att prata om sjukdom och dåtid trots att det faktiskt är som det är. En betydande känsla för båda parter som egentligen gör ont i magen. Man öppnar upp och kan känna att man är nära fast man varit så långt borta. Innan. Betyder så mycket att få prata av sig. Hur viktigt det faktiskt är att få gråta. Att vara bitter och inse att världen inte alltid är en exklusiv vardag. Ibland måste man stanna upp och inse att vardagen kan bestå av elände. Men i de tragedier har man dåtid och minne att le åt. Att skratta och känna att man mår bra. I allafall lite. Man behöver inte se allt i vitögat utan kan blunda och stänga det ute. Och då ser man på lyckan som faktiskt finns runt omkring och uppskatta det lilla man har som är hur stort som helst. Vad det än må vara...