Jo så är det. Man inser lite varje dag hur stora ens barn är egentligen. Att det inte är några småttingar man har längre som behöver hjälp med påklädning, matning och annat. Nu är det två stora killar, självständiga, har attityd och ställer krav på Björn Borg kalsonger. Tänk när de var små, hade natt och ville ligga nära mamma hela tiden. Nu ska man minsann vara glad om man får en kram eller två.
Idag satt lillkillen i telefon i tjugo minuter och pratade med en tjej i sin klass. Man hör honom skratta och prata. Då inser man igen... att min minsta inte är speciellt liten.
Och jag själv då. Blir jag äldre, nej jag tror minsann att jag stannade nånstans vid 22...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar