Ur en smärtsam torsdag

Att känna igen sig i sorg och förtvivlan är inget kul. Att minnas dagen för snart nio år sedan när vi satt längst fram. När benen inte bar och i handen höll man rosen som skulle vara tecknet på det sista förvälet. Att se en kista täckt av blommor och en massa folk som är på plats för att hedra. Den känslan är inget att rekommendera.

Idag kom samma känsla tillbaka. Det var som det var då fast ändå inte. Lovade en nära väninna att fotografera hennes mamma kista och blommor för att de ska kunna ha samma minne som vi har. Att kunna gå tillbaka till. Visa för andra. Såklart gör man det. Ställer upp för en väninna. Men att det bar med sig alla dessa känslor. Det trodde man inte. Man glömmer aldrig.

Valde att sitta längst bak utan handbukett av respekt till mig själv. Men det känns bra att jag fanns där för henne och visade min empati. Mina tankar finns hos henne med familj. Vet vad det är och vet att sorgen finns för att stanna. För alltid!