Inlägg
Barnen är det bästa man har. Visst är det så och vad som helst kan hända och känslorna tar ändå inte slut. Det är ju bara så. Men ibland kan man känna sådan ilska över trotsande barn så det söker en. En ilska som ändå är uppbyggd på kärlek. Visst är det väl konstigt.
Men det måste samtidigt vara jobbigt att vara tio år och inte veta om man är stor eller liten. Man vill liksom vara både och. Men jag kan från hela mitt hjärta säga att det är minsann inte lätt att vara mamma till en i heller. När känslorna växlar från ett till ett annat. Skrik och kämpande och kärleksfulla samtal där han överraskar med nybakade muffins. Tjafs och gnäll när det sen med ånger dinglar ett kärleksbrev ned från trappan. Här ska man som mamma hinna med i växlingarna och vara stark och ståndaktig. Och det kan jag minsann säga tar alla krafter där är.
Sen går man upp och tittar på honom när han sover. Och inser hur liten han ändå är och glömmer allt lika fort till dagen efter. Det är kärlek det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar