söndag 13 september 2009

Opigg - Omotiverad

Tankar och omotivation. Seg kropp och muttrande. Min kropp sa stopp, det går inte och dra på under hög varv och inte stanna upp och se sig omkring. Visste att detta en dag skulle komma ifatt. Många händelser under kort tid påverkar en negativt. Utan bearbetning och utan paus trillar man till slut ihopa. Liggande i en hög och utan försök att själv att resa sig upp. 

I torsdags blev det så för mig. Och i fredags sa läkaren till mig. Nu är det dax att prioritera. Det som för dig är viktigt. Stanna upp och ta hand om dig. Och så blev fallet. 

Bra att nån talade om det för mig, därav denna vilohelg som redan gjort mig mer motiverad. Kännt motivationen komma åter. Lite av tröttheten är borta men mycket är kvar.

Andra pratar om utmattning, utbrändhet och "gå i väggen". Dessa utryck har för mig varit konstiga. Inget jag förstått. Men nu vet jag precis. Exakt vad det är. Och kommer aldrig mer undra utan förstå det på ett annat vis. 

Nu är det jag som ska lära mig säga nej... lära mig prioritera... lära mig ta hand om mig själv lite... Har fått upp ögonen på ett annat vis må jag säga...





Follow EXKLUSIV VARDAG

6 kommentarer:

  1. Ta hand om dig!!
    Förstår precis vad du menar, det är alltid de "duktiga" tjejerna som trillar ditt. Vill tillfredställa all och hinner inte med sig själv!
    Tänker på dig och hoppas att du snart mår bättre!!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Gick in i väggen 2004, närmare bestämt den 23 mars.. en dag jag aldrig kommer glömma. Det var den dagen jag dog men föddes igen... men idag.. 5 år senare, vet jag fortfarande inte hur jag säger nej alltid... det är svårt och det tar tid... men kämpa på... jag finns här för dig om du behöver prata... Kram

    SvaraRadera
  3. Jag känner också igen mig. Har länge kännt mig "vidbränd"(på gränsen till utbränd) och kämpar med detta. Stor kram till dig och hoppas att du mår bättre snart!

    SvaraRadera
  4. Vad bra att du kan lyssna och ta till dig! Ta hand om dig!

    KRAAM

    SvaraRadera
  5. Oj.. det var tråkigt att höra! Nu e det viktigt som du säger, att du sätter dig själv på piedestal och behandlar dig varsamt. Snart e du tillbaks i ditt gamla skick ska du se! Vet hur det är med stress, fick ju ta konsekvenserna av hårt arbete med en kronisk diagnos och det e inte värt det! Kram på dig!
    Annika

    SvaraRadera