Jag säger bara STOPP världen...

Ont, det gör ont.... så sjöng Lena Philipsson. I annat ändamål. Nu sjunger jag detsamma. Det gör så ont. I hela mig. Tårarna rinner och jag vill bara säga... nu räcker det. Nu räcker det med trauma och sjukdomar i vårt liv. Det är nog. 

Tänder ett ljus för moster som igår lämnade oss. Igår kväll begav hos sig mot frihet. Frihet från sin sjukdom. Träffar nu min mamma iallfall. Det vet jag hon gör och att hon längtat efter. Saknaden är där. Trots inte den kontakten där borde varit. Men ändå en speciell. När vi pratade sist visste hon det var jag. Var inte mycket vid medvetande. Gången innan vi pratade var det annorlunda. På ett helt annat vis. Vi pratade över gränserna. Om saker som bara hon och jag vet. Och så kommer det förbi. Det känns bra att vi med gemensamma krafter bättrade kontakten tillsammans. I alla fall på slutet. Men tänk om det funnit år kvar. Och det borde det göra. Att dö vid 53 års ålder och lämna man och tre barn. Det är definitivt inte rättvist.

Då kan man prata om vilka exklusiviteter där finns eller inte. Men när det händer så nära. Igen och igen. Då får man skrika. Att världen är fanemej inte rättvis. Den är hård, kall och fruktansvärd. Så jag säger igen - nu räcker det, jag säger STOPP!