Förlusten

Den största förlusten nånsin. Att förlora en närstående. Det tar så mycket energi så det är svårt att hitta upp igen. Att nå sig själv och ytan igen tar tid. Men ur den verkligheten kommer ljuva minnen. Dessa får man njuta av, kanske fälla en tår och sparka. Skrika ut smärtan av saknad och där efter bita ihopa igen. För att inse att verkligheten är den. Min mamma är inte här och har inte varit här på sju år. Då drogs hon ifrån mig och mina nära. Men minnena glädjer och barnens välvalda ord om henne trots att de knappt lärde känna henne. Men allt de säger. Det betyder. Det njuter jag av denna helst vanliga årsdag för mamma... denna torsdag!